ett: jag kommer aldrig att

Sara.
Det bär sig icke. Så sent som i lördags satt jag än en gång och försökte få en människa mittemot mig att förstå, men jag såg tvivlet eka mellan oss över tekopparna. Oförståelsen. Det är som att stå och trampa på samma rostiga spik, jag minns inte ens om jag är vaccinerad mot stelkramp. Hon käftade emot, mamman, hon ville inte att vi skulle pumpas i allt det där om det inte var absolut nödvändigt. Stelkramp kanske var det. Mässling var det inte, såpass vet jag.
Men det bär sig icke.

Vi var på biblioteket, jag drog fram Hjortronlandet och visade på ställena. Jag beställde fram Regnspiran ur magasinet, och visade på ställena. Jag tror hon förstod, tog till sig dem, kanske rös rentav. Jag tror hon förstår att du är min Författare. Den litterära förebilden. Skrivaridolen.

Men när gråten kommer i halsen och jag vill säga något om sorgen. Detta att jag var för sen. Detta att du är borta, aldrig mer tillbaka. Då är det samma förundran, samma "men du kände henne inte" och jag försöker fånga det där och säga nej just det, jag kände henne inte och jag kommer aldrig att men det stannar. Det stannar framför mig, som en mur. Ibland tror jag att varsamt och omsorgsfullt bygger mig en borg, där ingen kan nå mig. Det svider så förbannat, att du är död, och ingen mänska utom möjligen en enda begriper hur det känns.

Att någonstans i en ordbok är definitionen av "förlust" att bli av med något man har. Att det inte riktigt gills att förlora något eller någon man aldrig haft, men lik förbannat har jag mist dig.

Människan. Människan Sara, som jag går här och längtar efter så jag tärs inifrån i ett oavvisligt sönderfallande. Människan som jag desperat försöker skrapa upp ur varje blad i varje bok, jag petar så försiktigt mellan bokstäverna, jag försöker blottlägga en skatt, en dyrbar artefakt.

Det är klart, att författaren Sara Lidman hon dör icke. Hon blir kvar, men jag nöjer mig inte.
Jag ville ha människan också, hon som steg ut ur texten och grep om mitt hjärta så att jag började leva i rena förskräckelsen. Hon som näranog födde mig, sådan jag är nu.

Men du är död.
Om du bara kunde sluta vara död.