två: i tjugu år på denna jord

Det kan hända att jag har en smula hybris.
Men häromdagen, när någon ganska logiskt påpekade att "även om hon hade levt så är det ju inte säkert att du hade fått lära känna henne ändå" så blev jag helt ställd. Bestört. En smula förnärmad, rentav.

Jag tänker mig allt det jag ville säga. Allt det som nödvändigt måste bliva sagt. Jag blir så vansinnigt arg på mig själv, min förbannade tröghet och senfärdighet. Vi delade planet i över tjugo år, och nu går jag här och är just för sen. Hann inte med. Hann inte förklara, ordentligt.

Det kan hända att jag har en smula hybris, men jag vill tänka att det kunde gjort en liten liten skillnad. Åtminstone gjort dig gladare, en stund, en bråkdels sekund. Om du kunde fått känna för dig själv, det storögda och saliga som kommer i mig när jag läser dig.

Jag minns hösten i förrfjol, när vi stod ute i kylan och David berättade för mig, vad för slag du tänkte om dig själv åt slutet. Jag grät hela vägen hem. Men jag är så glad att jag fick iväg det där ynkliga brevet, fast jag knappt minns vad jag skrev. Jag önskar bara jag hade skickat hundra till.

Hybris eller inte. Jag vill inbilla mig såpass, som att du inte riktigt gett dig av.
Som att du står bakom mig, en hand på skuldran, en vilande över hjässan.
För du är i mig, Sara.
Människa, vad du är i mig.