tre: helgat varde ditt namn

Jag såg Oskuldens minut på rea på LundeQ. Fyrtionio kronor, låg den där staplad, med sina vita orörda omslag. Jag tänkte köpa, men vetja, den ligger väl kvar ett tag till. Det känns underligt att köpa i bokhandeln, onyttjat och stelt. Allt annat jag har av dig har jag rotat fram på antikvariat, eller i gamla dammiga bokhyllor hos andra.

Jag visste inte riktigt till mig, hur jag skulle reagera på det där med rean.
Å ena sidan är det förnämligt, nu kanske riktigt många nappar till sig den där femtiolappsboken och hittar dig, som jag gjorde med Regnspiran för tio kronor på Röda Korset.
Å andra sidan vill jag stampa i marken och skrika Vet hut, hon är den allra största, ska ni till att sätta henne på rea?

Det är inte som om det spelar någon roll för dig, nu längre. Men saken. Ditt namn. Det borde äras å det innerligaste.

Inte kan jag riktigt läsa den heller, Oskuldens minut. Jag har inte ens tagit mig genom hela Jernbanan. Jag blev fast i Nabots sten, där i maj för tre år sen, i rullstolen, blek och fjättrad. Jag märkte vart det bar, och jag visste att jag inte skulle kunna skyla mig. Så jag stängde boken och sedan dess har det vilat. Det smakar sött att veta att du inte är färdigläst. Jag tar mig an tårtan i småsmulor, läskar gommen, smackar med tungan.
Fast jag tjuvade mig Lifsens rot häromveckan. För att jag måste.