fyra: skogarna tiger men de glömmer ingenting
Min värld befolkas av spöken. De sitter där uppradade på led, alla med ett särdrag som binder dem till mig, en rallare, en soldat, bönder och torpare sprungna ur mullen i Virestad Socken, Allbo Härad, Småland, och sedermera återbördade till densamma. Och så är där du, Sara.
Jag färdas genom labyrinter, irrar runt i utbrända husgrunder bland förvridna sängbottnar och sotiga brödrostar. Jag öppnar locket till frysboxen och stanken av sådant som gått förlorat kväver och kväljer mig. Om natten ramlar jag på nytt i trappan i ett hus som ingen levande kan beträda och jag går genom köksfarstun tillsammans med en parad av katter, jag kallar dem alla vid namn och linjerar upp deras släktskap i prydliga diagram. När jag vaknar har fotografierna förlorat sina ansikten, jag har stulit dem och fogat till varje människa med respektive namnskylt, jag letar efter linjer runt ögonen och hakan, en särskild blick, ett någonting som skarvar ihop deras existens med min.
De mumlar tillsammans, skärskådar mig, viskar:
Hur kunde någon med så mörkt, koncentrerat bondblod ge sig av härifrån för att slå i böcker, lära sig saker Annorstädes. Hon har övergivit detta land och denna jord som håller henne för det käraste i världen,
och någon talar för min sak, kanske är det du Sara, du svarar:
Hon har inte lämnat någonting, hon försöker bara finna namn för den vetskap hon redan har begåvats med, hon försöker bara finna ett sätt att bli sams med jorden igen, den som kved under hennes fötter och övergav henne, den där domedagen i april.
Ni vet att hon alltid kommer att komma tillbaka.
Jag kommer tillbaka.
Jag färdas genom labyrinter, irrar runt i utbrända husgrunder bland förvridna sängbottnar och sotiga brödrostar. Jag öppnar locket till frysboxen och stanken av sådant som gått förlorat kväver och kväljer mig. Om natten ramlar jag på nytt i trappan i ett hus som ingen levande kan beträda och jag går genom köksfarstun tillsammans med en parad av katter, jag kallar dem alla vid namn och linjerar upp deras släktskap i prydliga diagram. När jag vaknar har fotografierna förlorat sina ansikten, jag har stulit dem och fogat till varje människa med respektive namnskylt, jag letar efter linjer runt ögonen och hakan, en särskild blick, ett någonting som skarvar ihop deras existens med min.
De mumlar tillsammans, skärskådar mig, viskar:
Hur kunde någon med så mörkt, koncentrerat bondblod ge sig av härifrån för att slå i böcker, lära sig saker Annorstädes. Hon har övergivit detta land och denna jord som håller henne för det käraste i världen,
och någon talar för min sak, kanske är det du Sara, du svarar:
Hon har inte lämnat någonting, hon försöker bara finna namn för den vetskap hon redan har begåvats med, hon försöker bara finna ett sätt att bli sams med jorden igen, den som kved under hennes fötter och övergav henne, den där domedagen i april.
Ni vet att hon alltid kommer att komma tillbaka.
Jag kommer tillbaka.posted by vredens barn | 16:42
4 Comments:
Via Lottens blogg och Olles kommentar Sara blev jag nyfiken.
Och så är Du från Virestad!
Min mormor Anna * 1886 var född i Pjätteryd. Hennes far, skomakaren Johannes *1831 byggde 1898 ett hus i Hå, Hamneda som vi fortfarande har kvar.
Du kan se hur det ser ut i dag på min blogg
Se särskilt 1-2 april resp 19-21 april.
Vi åker dit i morgon igen - orientering i Älmhult 1ste maj.
Apropå orientering har jag en känsla av att min far Kjell, som också är fotografen här, sysslade med det för längesedan... men då var det innan jag föddes. Han var friidrottare också, liksom mamma, som även spelade handboll och fotboll. Jag undrar hur jag blev så förfärande icke-sportig!
Ang det här och läsning i din andra blogg: Skönt et måste vara att ha en fysikt punkt att tillhöra. Jag vet inte vad jag ska skylla på, blandblod eller skiljssmässobarnfenomen, men jag har det icke. Och då är ju ändå "hemåt" ett av svenskans vackraste ord.
Watch subject. Bush and the Republicans were not protecting us on 9-11, and we aren't a lot safer now. We may be more afraid due to george bush, but are we safer? Being fearful does not necessarily make one safer. Fear can cause people to hide and cower. What do you think? Is killing thousands of innocent civilians okay when you are doing a little government makeover?
Are we safer today than we were before?
The more people that the government puts in jails, the safer we are told to think we are. The real terrorists are wherever they are, but they aren't living in a country with bars on the windows. We are.
Skicka en kommentar
<< Home