adela; du är inte död

hon såg på mig och log,
såg på bröstet, såg dig, skrattade och sade:

-- tänk om hon visste att du har henne där

men sara, du vet väl?
visst vet du, varje natt när jag viskar i mörkret.

fjorton: jag kravlar vidare genom skyttegravarna

närmast hjärtat

tretton: anteckningar under dagar av sorg

Man säger till mig: "Hon har gått vidare." Men mitt hjärta ropar: "Kom tillbaka, kom tillbaka!"


[C. S. Lewis]

tolv: den barnsliga kärleken reste detta kors

Engelska Parken, snart faller löven igen, stilla, tyst, som i andakt.
Alla dessa enorma gravstenar, storstilade verser, titlar, porträtt, allting andas förnämlighet -
och så du,
stillsamt vilande enbart och icke annorstädes än i Erik och Andreas Lidmans familjegrav i Österjörn.

Jag skall resa dig ett monument som inte liknar något annat,
jag skall vårda ditt liv, inte din död.
I graven är du icke. Jorden har tagit dig åter, Norrlands myrjordar och skogar
himmel sjö och hav nu är ni ett.
Ditt väsen löper längsmed meridianerna till Jordens alla,
till de små och värnlösa.

Finge jag bara en bråkdel av din stämma.

elva: jag slutar tillfälligtvis att dö

Den där himmelen jag hatar och älskar så. Den där evigheten som smakar beskt i munnen.
Ni som mödosamt förtjänat er plats, er vila. Jag som gång på gång försöker tränga mig före men vacklar till och faller bakåt igen, vare sig det är jag som ryggar i rädsla eller ni som knuffar undan mig.

Den där döden jag hatar och älskar så. Hur jag måste försona mig med honom dubbelledes,
inte bara att han inte har rum för mig just nu utan även acceptera att mina hjältar måste få ge sig av. Lämna mig kvar, som ett arv, ett spår. Jag hyllar inte det de kämpat så för att skänka mig genom att trasa det sönder och samman. Jag ärar dem inte genom att stjäla det de älskar, så villkorslöst att jag tåras till dimma.

Om det är kö till himlen skall jag be att få lämna företräde.

tio: svalka mitt pyrande hjärta

Jag går till strid för denna min kärlek också till dröms.
Klöser till, fräser tillbaka, visar raggen och viker inte en tum.
Om någonting i livet är sant så måtte det vara detta.

nio: du lämnade mig åter

Vi är åtskilda av en brusande flod. Jag kisar, jag sträcker mig men jag når inte. Jag ropar men det blir bara små, övergivna fågelpip. Du svarar, men jag kan inte urskilja dina ord. Här är ett eko, en svindlande tomhet mellan oss.

Jag försökte komma till dig. Jag kastade mig i båten och kröp ihop, jag somnade, årorna föll i vattnet och sköljdes bort, jag gled iväg.

Men där var du. Någonstans i den intensiva tystnaden var där du, du klev ut i vattnet och viskade: Icke. Lev.

Så gav du ekan en knuff och lämnade mig åter till dem, till dem som hände, som lyfte mig ut ur malströmmen igen.

Hur längtar jag inte efter dig? Men icke.

Skänkdörren knarrar till. Vägrar stänga sig.
Lev.
Lev.