nio: du lämnade mig åter

Vi är åtskilda av en brusande flod. Jag kisar, jag sträcker mig men jag når inte. Jag ropar men det blir bara små, övergivna fågelpip. Du svarar, men jag kan inte urskilja dina ord. Här är ett eko, en svindlande tomhet mellan oss.

Jag försökte komma till dig. Jag kastade mig i båten och kröp ihop, jag somnade, årorna föll i vattnet och sköljdes bort, jag gled iväg.

Men där var du. Någonstans i den intensiva tystnaden var där du, du klev ut i vattnet och viskade: Icke. Lev.

Så gav du ekan en knuff och lämnade mig åter till dem, till dem som hände, som lyfte mig ut ur malströmmen igen.

Hur längtar jag inte efter dig? Men icke.

Skänkdörren knarrar till. Vägrar stänga sig.
Lev.
Lev.