elva: jag slutar tillfälligtvis att dö

Den där himmelen jag hatar och älskar så. Den där evigheten som smakar beskt i munnen.
Ni som mödosamt förtjänat er plats, er vila. Jag som gång på gång försöker tränga mig före men vacklar till och faller bakåt igen, vare sig det är jag som ryggar i rädsla eller ni som knuffar undan mig.

Den där döden jag hatar och älskar så. Hur jag måste försona mig med honom dubbelledes,
inte bara att han inte har rum för mig just nu utan även acceptera att mina hjältar måste få ge sig av. Lämna mig kvar, som ett arv, ett spår. Jag hyllar inte det de kämpat så för att skänka mig genom att trasa det sönder och samman. Jag ärar dem inte genom att stjäla det de älskar, så villkorslöst att jag tåras till dimma.

Om det är kö till himlen skall jag be att få lämna företräde.