sju: tillkomme ditt rike

Härom sommaren, när allt var svart och skärseld. Varje vaken minut en outhärdlighet.
Jag gick i Missenträsk och letade efter dig. Jag visste inte vad jag hade där att göra, min sjuka var i sinnet men kändes överallt i kroppen, vild och omutbar, jag gick i Missenträsk och letade efter dig men du var inte längre där. Din andedräkt sedan länge bortblåst ur skogen bakom vagnslidret och backen tyst och stilla. Kammaren oppå, med dina böcker, den var tom och urstädad. Du stod ingenstans att finna.
Nätterna på vandrarhemmet i Jörn, hur det riktigt stank av gammalt dårhus och jag inte kunde ta mig från tanken att jag sannerligen hamnat där jag hörde hemma. Mamma som skedmatade mig med fil, och jag som bara längtade, hur innerligt och plågsamt längtade jag inte efter dig då, som om du hade kunnat gripa tag och riva det onda ur mig i ett enkelt ryck.
Din grav; en grop. Ett ingenting. Ett inte du.
Som om du skulle gå att begrava. Som skåpsdörren som inte längre lät sig stängas. Som ville du peka; mig ställer man inte in i ett skåp, mig lägger man inte ner i en kista.

Jag kom hem till Småland, till de gyllengula havrefälten och du var överallt bredvid mig.
Platser har ingen betydelse längre. Jorden kan inte längre binda dig.
Men ändå vill jag tillbaka, för att falla på knä och leta efter spåren av dig, såsom backarna i Åbogen är översållade av små spår efter mig.
Jorden kan inte längre binda dig, men den kan älska dig.
Vi är intet förmer än jorden som födde oss. Den bidar sin tid,
och kräver oss tillbaka.