åtta: Sara, vi går genom havren

Denna dröm jag har, som alltid kommer tillbaka. En bild, så skarp att jag nästan måste kisa åt den.
Vi är båda fjäderlätta, men levande. Vi måste vara levande, vi har tunga stadiga hjärtslag.
Vi är starka, oförstörda, men vi lutar oss mot varandra ändå, liksom i förtrolighet.
Tunna som de allra finaste spetsar, lätta som andedräkt svävar vi fram genom havren utanför husknuten i Åbogen. Den ligger som en tjock, gyllengul matta, den når oss uppom midjan, du föser handflatan över axen, det kittlar till och hela havrefältet liksom ryser, skälver under dina händer.

De är rynkiga, men starka. De har ännu makt att gripa om pennan, om facklan, att gräva sig ner i jorden och sträcka sig efter molnen.

Mitt härjade paradis; jag ville visa dig, Sara,
jag tar din hand och vi går genom havren.

Vi är levande.