åtta: Sara, vi går genom havren

Denna dröm jag har, som alltid kommer tillbaka. En bild, så skarp att jag nästan måste kisa åt den.
Vi är båda fjäderlätta, men levande. Vi måste vara levande, vi har tunga stadiga hjärtslag.
Vi är starka, oförstörda, men vi lutar oss mot varandra ändå, liksom i förtrolighet.
Tunna som de allra finaste spetsar, lätta som andedräkt svävar vi fram genom havren utanför husknuten i Åbogen. Den ligger som en tjock, gyllengul matta, den når oss uppom midjan, du föser handflatan över axen, det kittlar till och hela havrefältet liksom ryser, skälver under dina händer.

De är rynkiga, men starka. De har ännu makt att gripa om pennan, om facklan, att gräva sig ner i jorden och sträcka sig efter molnen.

Mitt härjade paradis; jag ville visa dig, Sara,
jag tar din hand och vi går genom havren.

Vi är levande.

sju: tillkomme ditt rike

Härom sommaren, när allt var svart och skärseld. Varje vaken minut en outhärdlighet.
Jag gick i Missenträsk och letade efter dig. Jag visste inte vad jag hade där att göra, min sjuka var i sinnet men kändes överallt i kroppen, vild och omutbar, jag gick i Missenträsk och letade efter dig men du var inte längre där. Din andedräkt sedan länge bortblåst ur skogen bakom vagnslidret och backen tyst och stilla. Kammaren oppå, med dina böcker, den var tom och urstädad. Du stod ingenstans att finna.
Nätterna på vandrarhemmet i Jörn, hur det riktigt stank av gammalt dårhus och jag inte kunde ta mig från tanken att jag sannerligen hamnat där jag hörde hemma. Mamma som skedmatade mig med fil, och jag som bara längtade, hur innerligt och plågsamt längtade jag inte efter dig då, som om du hade kunnat gripa tag och riva det onda ur mig i ett enkelt ryck.
Din grav; en grop. Ett ingenting. Ett inte du.
Som om du skulle gå att begrava. Som skåpsdörren som inte längre lät sig stängas. Som ville du peka; mig ställer man inte in i ett skåp, mig lägger man inte ner i en kista.

Jag kom hem till Småland, till de gyllengula havrefälten och du var överallt bredvid mig.
Platser har ingen betydelse längre. Jorden kan inte längre binda dig.
Men ändå vill jag tillbaka, för att falla på knä och leta efter spåren av dig, såsom backarna i Åbogen är översållade av små spår efter mig.
Jorden kan inte längre binda dig, men den kan älska dig.
Vi är intet förmer än jorden som födde oss. Den bidar sin tid,
och kräver oss tillbaka.

sex: allt detta som är så konstigt likt

Småland och Norrland. Människorna. Slitet. Striden med jorden, den evinnerliga kampen för levandet, att riktigt häva maten ur sten och myr. Och så detta:


Första gången jag såg bilden blev jag vit och svettig, jag skälvde, allt snurrade, jag kunde knappt andas. Blicken, rakt på mig, rakt genom mig, en gång för längesen när du var ung.
Jag blev som hypnotiserad, dränkt. Men det gick inte upp för mig varför den skakade om sig så.
Förrän jag tittade igen, och såg, hur kusligt lika ni är,
du och min mamma.

fem: och nu begärs det att du skall vara människa på ingenting

Den här idealiseringen jag ägnar dig. Hur jag frossar i att tänka mig, att du skulle förstå. Att om du bara funnes, här, så skulle du svepa bort ödsligheten, ensamheten, allt det bittra och outhärdliga med ett enkelt lev, och jag skulle lystra, jag skulle växa färdigt och marschera ut i världen som komplett.
Det är enkelt, att häva upp dig på piedestalen och drömma om detta som aldrig kommer att. Jag undrar, om du nu vore levande, skulle jag kanske skrämma dig med sådan oförfalskad, svallande hängivenhet? Kanske skulle jag dämpa mig då, och blygas, men du är död, du är ett minne, du är nu blott den ikon jag gör dig till så du får finna dig i din upphöjelse, vare sig du önskar den eller icke.

Men jag, Sara. Om du kunde lära mig att uthärda. Var du någonsin såhär förfärande övergiven? Och om inte, hur bar du dig åt för att göra dem så sköra och utsatta, dina människor? Claudette. Torpmänniskan. Egron Ståhl i all sin fruktan och raseri.

Hur fick ladubjälken en sådan överväldigande makt,
och hur kväser man den igen, hur får man den att tiga still?