fem: och nu begärs det att du skall vara människa på ingenting

Den här idealiseringen jag ägnar dig. Hur jag frossar i att tänka mig, att du skulle förstå. Att om du bara funnes, här, så skulle du svepa bort ödsligheten, ensamheten, allt det bittra och outhärdliga med ett enkelt lev, och jag skulle lystra, jag skulle växa färdigt och marschera ut i världen som komplett.
Det är enkelt, att häva upp dig på piedestalen och drömma om detta som aldrig kommer att. Jag undrar, om du nu vore levande, skulle jag kanske skrämma dig med sådan oförfalskad, svallande hängivenhet? Kanske skulle jag dämpa mig då, och blygas, men du är död, du är ett minne, du är nu blott den ikon jag gör dig till så du får finna dig i din upphöjelse, vare sig du önskar den eller icke.

Men jag, Sara. Om du kunde lära mig att uthärda. Var du någonsin såhär förfärande övergiven? Och om inte, hur bar du dig åt för att göra dem så sköra och utsatta, dina människor? Claudette. Torpmänniskan. Egron Ståhl i all sin fruktan och raseri.

Hur fick ladubjälken en sådan överväldigande makt,
och hur kväser man den igen, hur får man den att tiga still?