fyra: skogarna tiger men de glömmer ingenting

Min värld befolkas av spöken. De sitter där uppradade på led, alla med ett särdrag som binder dem till mig, en rallare, en soldat, bönder och torpare sprungna ur mullen i Virestad Socken, Allbo Härad, Småland, och sedermera återbördade till densamma. Och så är där du, Sara.

Jag färdas genom labyrinter, irrar runt i utbrända husgrunder bland förvridna sängbottnar och sotiga brödrostar. Jag öppnar locket till frysboxen och stanken av sådant som gått förlorat kväver och kväljer mig. Om natten ramlar jag på nytt i trappan i ett hus som ingen levande kan beträda och jag går genom köksfarstun tillsammans med en parad av katter, jag kallar dem alla vid namn och linjerar upp deras släktskap i prydliga diagram. När jag vaknar har fotografierna förlorat sina ansikten, jag har stulit dem och fogat till varje människa med respektive namnskylt, jag letar efter linjer runt ögonen och hakan, en särskild blick, ett någonting som skarvar ihop deras existens med min.

De mumlar tillsammans, skärskådar mig, viskar:
Hur kunde någon med så mörkt, koncentrerat bondblod ge sig av härifrån för att slå i böcker, lära sig saker Annorstädes. Hon har övergivit detta land och denna jord som håller henne för det käraste i världen,
och någon talar för min sak, kanske är det du Sara, du svarar:
Hon har inte lämnat någonting, hon försöker bara finna namn för den vetskap hon redan har begåvats med, hon försöker bara finna ett sätt att bli sams med jorden igen, den som kved under hennes fötter och övergav henne, den där domedagen i april.
Ni vet att hon alltid kommer att komma tillbaka.

Jag kommer tillbaka.

tre: helgat varde ditt namn

Jag såg Oskuldens minut på rea på LundeQ. Fyrtionio kronor, låg den där staplad, med sina vita orörda omslag. Jag tänkte köpa, men vetja, den ligger väl kvar ett tag till. Det känns underligt att köpa i bokhandeln, onyttjat och stelt. Allt annat jag har av dig har jag rotat fram på antikvariat, eller i gamla dammiga bokhyllor hos andra.

Jag visste inte riktigt till mig, hur jag skulle reagera på det där med rean.
Å ena sidan är det förnämligt, nu kanske riktigt många nappar till sig den där femtiolappsboken och hittar dig, som jag gjorde med Regnspiran för tio kronor på Röda Korset.
Å andra sidan vill jag stampa i marken och skrika Vet hut, hon är den allra största, ska ni till att sätta henne på rea?

Det är inte som om det spelar någon roll för dig, nu längre. Men saken. Ditt namn. Det borde äras å det innerligaste.

Inte kan jag riktigt läsa den heller, Oskuldens minut. Jag har inte ens tagit mig genom hela Jernbanan. Jag blev fast i Nabots sten, där i maj för tre år sen, i rullstolen, blek och fjättrad. Jag märkte vart det bar, och jag visste att jag inte skulle kunna skyla mig. Så jag stängde boken och sedan dess har det vilat. Det smakar sött att veta att du inte är färdigläst. Jag tar mig an tårtan i småsmulor, läskar gommen, smackar med tungan.
Fast jag tjuvade mig Lifsens rot häromveckan. För att jag måste.

två: i tjugu år på denna jord

Det kan hända att jag har en smula hybris.
Men häromdagen, när någon ganska logiskt påpekade att "även om hon hade levt så är det ju inte säkert att du hade fått lära känna henne ändå" så blev jag helt ställd. Bestört. En smula förnärmad, rentav.

Jag tänker mig allt det jag ville säga. Allt det som nödvändigt måste bliva sagt. Jag blir så vansinnigt arg på mig själv, min förbannade tröghet och senfärdighet. Vi delade planet i över tjugo år, och nu går jag här och är just för sen. Hann inte med. Hann inte förklara, ordentligt.

Det kan hända att jag har en smula hybris, men jag vill tänka att det kunde gjort en liten liten skillnad. Åtminstone gjort dig gladare, en stund, en bråkdels sekund. Om du kunde fått känna för dig själv, det storögda och saliga som kommer i mig när jag läser dig.

Jag minns hösten i förrfjol, när vi stod ute i kylan och David berättade för mig, vad för slag du tänkte om dig själv åt slutet. Jag grät hela vägen hem. Men jag är så glad att jag fick iväg det där ynkliga brevet, fast jag knappt minns vad jag skrev. Jag önskar bara jag hade skickat hundra till.

Hybris eller inte. Jag vill inbilla mig såpass, som att du inte riktigt gett dig av.
Som att du står bakom mig, en hand på skuldran, en vilande över hjässan.
För du är i mig, Sara.
Människa, vad du är i mig.

ett: jag kommer aldrig att

Sara.
Det bär sig icke. Så sent som i lördags satt jag än en gång och försökte få en människa mittemot mig att förstå, men jag såg tvivlet eka mellan oss över tekopparna. Oförståelsen. Det är som att stå och trampa på samma rostiga spik, jag minns inte ens om jag är vaccinerad mot stelkramp. Hon käftade emot, mamman, hon ville inte att vi skulle pumpas i allt det där om det inte var absolut nödvändigt. Stelkramp kanske var det. Mässling var det inte, såpass vet jag.
Men det bär sig icke.

Vi var på biblioteket, jag drog fram Hjortronlandet och visade på ställena. Jag beställde fram Regnspiran ur magasinet, och visade på ställena. Jag tror hon förstod, tog till sig dem, kanske rös rentav. Jag tror hon förstår att du är min Författare. Den litterära förebilden. Skrivaridolen.

Men när gråten kommer i halsen och jag vill säga något om sorgen. Detta att jag var för sen. Detta att du är borta, aldrig mer tillbaka. Då är det samma förundran, samma "men du kände henne inte" och jag försöker fånga det där och säga nej just det, jag kände henne inte och jag kommer aldrig att men det stannar. Det stannar framför mig, som en mur. Ibland tror jag att varsamt och omsorgsfullt bygger mig en borg, där ingen kan nå mig. Det svider så förbannat, att du är död, och ingen mänska utom möjligen en enda begriper hur det känns.

Att någonstans i en ordbok är definitionen av "förlust" att bli av med något man har. Att det inte riktigt gills att förlora något eller någon man aldrig haft, men lik förbannat har jag mist dig.

Människan. Människan Sara, som jag går här och längtar efter så jag tärs inifrån i ett oavvisligt sönderfallande. Människan som jag desperat försöker skrapa upp ur varje blad i varje bok, jag petar så försiktigt mellan bokstäverna, jag försöker blottlägga en skatt, en dyrbar artefakt.

Det är klart, att författaren Sara Lidman hon dör icke. Hon blir kvar, men jag nöjer mig inte.
Jag ville ha människan också, hon som steg ut ur texten och grep om mitt hjärta så att jag började leva i rena förskräckelsen. Hon som näranog födde mig, sådan jag är nu.

Men du är död.
Om du bara kunde sluta vara död.